Ellisif Hals presenterar sin utställning med en dikt riktad mot tiden när kontinenterna skildes åt, Pangea bröts upp. Celler, snäckor och urdjur möts och blir varandras kärlek och länk i näringskedjan. Norska ordet kokkelur kan härledas vidare över naturens spiralkonstruktioner hos snäckdjuren till cochlea, öronsnäckan, vindlingen inom oss som gör ljud till tal, poesi och musik.
     Ellisif Hals vecklar ut världen genom att skära sig igenom den lager på lager. Hennes mäktiga collage som hon låter skalpellen söka sig igenom består av torrnålstryck, monotypier som färgas in en och en. Ristningarna i plåten får sina ackompanjerande skärmärken direkt i pappret. Det ligger nog mellan en handfull upp till knappt tio lager av blad som fragmentariskt skurits fram i ornamenterande mönster. Man anar således även de bilder som under vägen offrats för att göra lagret under tillgängligt. Det arkitektoniska tilltalet har den här gången åtföljts av mer organiskt verkande rörelsemönster.

© Ellisif Hals (Klicka på bilden för hög upplösning)

Ellisif Hals leker med de långa tidsavstånden och dess märken i landskapet, som endast låter sig glimtvis skönjas där sår uppstått och de ligger i dagern. Man skulle kanske kunna jämföra hennes teknik med de borrkärnor av is, som avslöjar tidigare klimat, luftkvaliteter och temperaturförhållanden. Den vindlande snäckans form är den sammanhållande kraften i de verk som visas på den aktuella utställningen. De fångar, nästan hypnotiserande blicken som milt tvingas in som det verkar i loopar genom tillvarons historia.
     Jag uppskattar att Ellisif Hals trots sin precision inte driver den till överdrifter. Mödan i arbetet syns och handens närvaro är tydlig såväl i bladens teckning som i skärningarna av dem. Pappersslingorna släpper ibland och hänger någon millimeter ovanför resten av bladen, vilket levandegör och skapar den nödvändiga vibrationen av liv, bortanför det millimeterexakta, men tillräckligt tydligt för att hålla fast tankarna vid de regelbundenheter och smärre avvikelser som successivt bygger världarna – snäckornas och vår, stenarnas och sandkornens.
     Tänker på vissångerskans, Barbro Hörberg, berättelse om berget som fågeln pickar på och sakta bryter ned som mått på evigheten.

Stockholm 2019-10-08 © Susanna Slöör