www.omkonst.se:
Kentridge på Kummelholmen
Att motsätta sig tiden

William Kentridge, The Refusal of Time – Kummelholmens konsthall, Vårberg, 9/11–22/12 2019
Text: Niels Hebert

skriv ut denna text
© William Kentridge
(Klicka på bilden för hög upplösning)

© William Kentridge
(Klicka på bilden för hög upplösning)

På Kummelholmens konsthall, i Stockholmsförorten Vårberg, går den sydafrikanske konstnären William Kentridge med verket The Refusal of Time i närkamp med tiden. På tre väggar och fem dukar möter vi en mix av teckning, fotografi, film, animation och performance, som förvandlar det kompakta mörkret i den före detta värmecentralens inre till ett djupsinnigt äventyr.
     Idén att vägra tiden – och med detta halvtimmeslånga verk, vars bilder och sekvenser vandrar runt i olika hastigheter och varierande tempo är starkt medryckande. Det är en essä förklädd till konst, eller tvärtom, konst som essä. Ur megafoner i rummets fyra hörn hörs kompositören Philip Millers ljudlandskap med starka inslag av tuba och trumpet. Mitt i det stora rummet rör sig en konstruktion i trä, som en kraftkälla, ett dunkande hjärta.

© William Kentridge

Vad är att motsätta sig tiden?
Metronomer fyller plötsligt väggarna och löper snart amok. Detaljer av mekanik i hårt arbete möter kartor över Afrika och i scener, som smakar stumfilm, tolkar Kentridge astronomernas febrila arbete från ordning till kaos. Stor oreda drabbar även urmakarna i 1890-talets Greenwich, nollmeridianen varifrån både idén om världens tid och världens gemensamma klocktid styrdes.
     Denna "europeiska tid" blev ett av många medel i kolonialmakternas förtryck i södra Afrika och i många andra områden. En central del i verket är en marsch som rör sig från duk till duk som ett förbiströmmande skuggspel. En klocka skymtar bland de protesterande. Marschen kan kanske tolkas som symboliskt uttryck för motståndet mot en tid som inte tar hänsyn till andra samhällens tänkande och syn på tillvaron.

© William Kentridge

I en text anger konstnären sin tids- och rumshistoria, från sin födelse, till skolor han gått i (tiden) och därefter rummet: Transvaal, Sydafrika, södra halvklotet, jorden, universum. Det är ett sätt att försöka fånga rumtiden, men som i grunden tycks omöjligt i en värld som är i ständig förändring, en värld av entropi, alltings sönderfall? Kentridge tar ställning med orden Anti-Entropy.
     Tidsmotståndarens möjlighet är rymden där tiden står stilla, som Einstein visade. Kentridge blandar stjärnor och matematiska beräkningar, kanske som en mänsklig förhoppning att förstå tidens flykt genom att studera rymdens tidlöshet. 

I en sekvens om rymdens svarta hål – där allting försvinner – faller ljusstrimmor mot sin död som ett tungt regn genom det svarta utställningsrummet. De svarta hålen kan sägas vara universums död, även om ett nytt universum kan återfödas ur undergången, påstår en del forskare.
     Kentridge lyckas inte med det omöjliga, att komma åt tidens hemligheter. Men han visar oss en del av dess plågor genom de sätt vi inrättat oss i den och präglas av den, det tidstypiska, ibland av besatthet. Hade vi mindre fokus på vad vi kan pressa in i tiden, kunde vi vara friare. Tiden kommer till oss, den är det enda vi har, som den svenska fysikern Bodil Jönsson påpekat.

Stockholm 2019-11-19 © Niels Hebert


 


 

 

 


© William Kentridge


© William Kentridge


© William Kentridge


© William Kentridge


© William Kentridge


Kummelholmen, Vårberg, Stockholm | Omkonsts startsida

 
Dela artikeln via Facebook: Omkonst Facebook>>
Vill du kommentera artikeln maila till redaktion@omkonst.com