Mitt första intryck när jag kommer in i Herman Mbambas utställning Fargedans på Kunstnerforbundet är att motiven rör sig, som om de föreställde organiskt följsamma massor. Nästa intryck är att bilderna plötsligt står stilla och jag läser dem nu som kamouflagemönster som inte vill synas, vilket är en omöjlighet mot de vita väggarna. Och så här pendlar mitt intryck fram och tillbaka utan att jag blir helt klok på målningarna. Först irriterar det mig men efter hand övertar min nyfikenhet att försöka förstå.

De nio akrylmålningarna är välbalanserat hängda och ger, den redan vackert takbelysta salen, stor rymd och tid att se på varje arbete. Alla bilder har olika format vilket ger rummet ett rytmiskt men samtidigt lite kantigt uttryck, som i en stillsamt improviserad dans. Bilderna är antingen komplementärt uppbyggda eller begränsade till ett fåtal färger i nyanser uppblandat med vitt. Obestämda former, men här och var framstår figurer som blir tydliga för en stund och som på ett blink försvinner framför ögonen igen.

Alt til slutten, blir bare det, 2019. Akryl och kol på duk, 195x235 cm © Herman Mbamba (Klicka på bilden för hög upplösning)

Här pågår en tydlig utforskning i sättet Mbamba balanserar mellan det abstrakta och det föreställande. I de flesta av målningarna leder han gäckande in betraktaren att söka figurationer och mening. Ofta finner jag händer, munnar, antydningar till kroppar och någonstans bokstäver. Även titlarna intar en berättande form, som antyder motivens innehåll.
     I målningen Alt til slutten, blir bare det anas våldsamheten i den röda färgens rörelser genom bilden. Efter en stund tycker jag mig se passiva händer vilande på människokroppars magar, en blodig kniv och en förvriden hand, innan jag återigen bara ser ett abstrakt mönster. Jag förstår också senare i samtal med galleripersonalen att målningen faktiskt skildrar ett mord som konstnären bevittnade i unga år.

Det är en intressant balansgång Herman Mbamba utför. Inte så att detta är en unik utforskning i måleriet de senaste decennierna, men här uppstår en ambivalens i sättet att förhålla sig till vad det är man står och ser på. Samtidigt tenderar en del av målningarna att med sina flata kamouflageliknande mönster trötta ut mig som betraktare då blicken aldrig slutar leta efter nya figurationer.
     Därför är det viktigt för helheten i utställningen, att ett par av målningarna upplevs befriade från det föreställande. Särskilt fint fungerar målningen Majestic Mystic som framstår tydligt definierad och samtidigt öppen, vilket ger möjligheten att tränga in i rum bakom den där väggen och låter ögat slappna av.

Oslo 2019-10-30 © Patrik Entian