www.omkonst.se:
Enkelhet och tyngd
Stina Stigell - Galleri PS, Göteborg, 16/2 - 3/3 2019
Text: Olle Niklasson

skriv ut denna text
Schooldog © Stina Stigell (Klicka på bilden för hög upplösning) Korsord © Stina Stigell

När Stina Stigell för första gången ställer ut i Göteborg gör hon det på Galleri PS med en utställning som består av tolv vägghängda verk. Låt oss kalla dem assemblage eller collage. Materialen är billigast tänkbara: trä, wellpapp, fiberplattor och pappersbitar. Kasserat, förbrukat och överblivet. Berit Lindfeldt kunde mycket väl ha använt en del av samma utgångsmaterial men tagit sikte på något inneboende och låtit det prata med sin egen röst.
     För Stina Stigell ser det oftare ut att handla om råämnen som hon bearbetar och bygger upp sin bildvärld med och bara ibland kan jag se någon omedelbar koppling mellan material och bild. Typiska är hundhuvudet Dog/Devil och bakterielika Form I, II och III, båda uppbyggda av utbrända fyrverkeripjäser som i sig själva bär med sig en berättelse – nyårsaftnar, nyårsdagar – och som när det fungerar lägger ytterligare ett lager till verken.

Två av bilderna är vad de heter, Korsord, en på en svart tavla och den andra på vad som skulle ha kunnat vara ett blekt Robert Rauschenberg-collage. Hur tungt det semantiska innehållet väger vet jag inte, hade jag sett orden i ett riktigt korsord hade jag inte reagerat, men typografin är utstuderad och hantverket är omöjligt att gå förbi – varje bokstav är tvinnad av silkespapper – och det är det som gör att man glider på fotfästet och pendlar mellan innantilläsning och att se bilden. En osäkerhet verken vinner på.

Korsord (diptyk) © Stina Stigell

Vissa saker läser jag som omedelbara, som förpackningen med apelsinläsk och det långa sugröret i Sunkiss, medan annat får mig att fastna i en slags metaresonemang. Schooldog är en svart tavla med en figur ditmålad, som kan vara ett huvud – en hund? – där håret/pälsen i så fall utgörs av svartfärgade makaroner. Det jag emellertid fäster mig vid är skolkritorna på den lilla hyllan under. Vad gör de där? Vilken bild är de en del av? Motivet på den svarta tavlan är inte tecknat med krita, och de är knappast där för att balansera upp bilden. Den saken sköter en gul list undertill och en utdragen trekantig pappersbit – munnen? – i vänsterkant. I så fall är de fyra kritorna – två hela, två avbrutna – utplacerade bara för att förstärka bilden av en svart tavla. Eller…
     Det finns också det som träffar känslomässigt djupare, som Caravan 5, husvagnen – bara det ett objekt som väcker medlidande oavsett det är flyktingbostad eller mobilt semesterhem. Sprucken i karossen och med en figur instängd bakom en mjölkig ruta och en dörr som i underkant har en bit påskarvad trasig masonit – ett material som jämfört med marmor eller brons har så låg status att skalan inte räcker till, men som rätt använt kan ge en tyngd som knappast kan överskattas.

Det finns något sympatiskt över de enkla materialen och den metodiska envishet man ser i Stina Stigells arbeten, och jag kommer att tänka på en intervju jag gjorde för många år sedan med en svensk världsberömd musiker. Jag bad honom försöka sätta fingret på vad det var som låg bakom berömmelsen. Texten skulle publiceras i en facktidskrift och av den anledningen förväntade jag mig ett långt och komplicerat svar. Istället sade han: ”Jag har haft turen att dela min smak med väldigt många människor.”
     Svårare än så behöver det inte vara. Själv känner jag att jag delar smak med det Stina Stigell just nu ställer ut på Galleri PS.

Göteborg 2019-02-20 © Olle Niklasson


 


 

 

 


Caravan © Stina Stigell


© Stina Stigell


Sunkiss © Stina Stigell



Galleri PS, Göteborg | Omkonsts startsida

 
Dela artikeln via Facebook: Omkonst Facebook>>
Vill du kommentera artikeln maila till redaktion@omkonst.com