www.omkonst.se:
Med ateljédörren på glänt
Jockum Nordström, Utan lykta – Skissernas Museum, Lund, 9/6–18/10 2020
Text: Emelie Ånskog

skriv ut denna text

Skiss till Triumfbåge för halta, 2016 © Jockum Nordström
Foto: Johan Persson
(Klicka på bilden för hög upplösning)

Installationsvy © Jockum Nordström
Foto: Emma Krantz
(Klicka på bilden för hög upplösning)

Jockum Nordström gör plats för människan i sina verk. Människans natur och människan i naturen. Det här är hans första separatutställning på en konstinstitution sedan 2005 och skuggspelsinstallationen The Anchor Hits the Sand visas för första gången i Sverige. Tvådimensionella verk ställs ut tillsammans med tredimensionella, figurativt samsas med abstrakt.
     Nordström har tillverkat podier som kompletterar pappskulpturerna och som känns som en förlängning av konstverken. De ömtåliga, lätta, smala podierna påminner om den tunna, gängliga modellen Triumfbåge för halta, byggd av tändsticksaskar, tänkt att uppföras i betong i ett nytt bostadsområde i Stockholm. Han har fångat den befriande känslan för det mänskligt operfekta, som motsats till den traditionella triumfbågens pompösa segersymbolik.

Jockum Nordströms son har ur en stenkakesamling samplat ett soundtrack till The Anchor hits the sand. Ljuden förstärker feberdrömskänslan i skuggspelet, som påminner om minnesfragment ur en sagovärld: skräckförtjusande läskig och mysig på samma gång. Minnen blandas med fantasier, tankar skenar iväg.
     Jag associerar till HC Andersen som skapade äventyrliga berättelser med hjälp av saxen. Han hade alltid med sig en penna och en sax när han gick på bjudning för att underhålla gamla och unga. Medan han klippte berättade han sagor och när han var klar med att klippa, var sagan slut.
     Jockum Nordströms super 8-film Den blå time är ett porträtt av en plats där han tillbringar några månader om året. En iakttagelse och känsla som passar väldigt bra som komplement till det analoga skuggspelet och många utav skisserna.

The Anchor Hits the Sand, 2020 © Jockum Nordström. Foto: Emma Krantz

Washington Post ställde en och samma fråga till en massa konstnärer. Vilket verk vill du ta med dig till en öde ö? De flesta konstnärer, oberoende av varandra, ville ta med sig Bachs cellosviter. De skrevs som övningsverk, samtidigt som det är just dessa stycken som är hans mest populära.

Jag tänker på övningar och skisser, att de räcker, de är nog. Blir påmind om hur mycket som föds ur skissandet när jag står på Skissernas Museum och betraktar dessa verk, den skapande processens ursprungsidéer. Det som är intressant med skisser är att man får med ytterligare en del av skapandeprocessen. Man kommer närmare konstnärskapet. Som om dörren till ateljén stod på glänt. Den personliga öppenheten i det ocensurerade, okommersiella och oförstörda gör att skisserna kommer närmre, når djupare, längre in.
     Jag ser Jockum Nordström som en skissernas konstnär i kontakten med det intuitiva och i spretigheternas, rumsligheternas och förnimmelsernas kravlöshet. Här finns närheten till ett barndomslandskap. I det ömsint direkta finns en lekfull frihet som lämnar så mycket plats åt betraktaren att leka vidare på. När jag går ut från museet lyser solen ner på trädens lövverk och skapar skuggspelsmönster på trottoaren.

Lund 2020-06-23 © Emelie Ånskog


 


 

 

 


Detalj ur The Anchor Hits the Sand, 2020 © Jockum Nordström. Foto: Emma Krantz
(Klicka på bilden för hög upplösning


Om dagen, 2014 © Jockum Nordström
Foto Per-Erik Adamsson


Utan lykta, 2016 © Jockum Nordström
Foto Per-Erik Adamsson


Skissernas museum, Lund | Omkonsts startsida

Dela artikeln via Facebook: Omkonst Facebook>>
Vill du kommentera artikeln maila till redaktion@omkonst.com