Det är upplyftande att se konstnärer som tror på konsten och inte enbart använder sig av den. Karin Ögren och Urban Engström påminner i den gemensamma utställningen på Passagen om det väsentliga i att alls ägna sig åt konsten. Det är tacksamt och leder tanken längs minnenas väg utan att känslan för nuet förloras.

Karin Ögren borrar vidare i sina egenartade världar som ofta utspelas mot rött, ockra och svart. Cirklarna växer den här gången även inåt till sällsamma halvklot av landskap och miljöer. Minimala scenerier töjs mot det fiktiva djupet efter möjligen fotografier förvrängda till minnen av olika ljusförhållanden. Ljus är kärnan som hon ständigt bearbetar och raffinerar. Hennes förmåga att ge färgen doft och smak av platser utan att de specifikt pekas ut är även i dessa figurationer till landskap ändå intakt. Kontrasten mellan förgrundens pregnanta helhetston och de perforerande titthålens landskap bidrar till en märklig växelverkan då ögat inte riktigt klarar att förhålla sig till båda förhållandena samtidigt. Det påminner om effekten som uppstår vid vibrerande gränser mellan exempelvis ilsket färgskiljande toner som mellan klarrött och turkos. Ett exempel är Marcel Duchamps Coeur Volant där hjärtformernas skarpa gränsande skapar ett gemensamt fladder. Något liknande uppstår i mötet mellan Karin Ögrens multipla världar. Tillvaron bultar.

Installationsvy © Karin Ögren (Klicka på bilden för hög upplösning)

Missa inte de videoinspelade intervjuerna med konstnärerna. Där uppstår en välklippt pingpong-dialog mellan deras monologer. Urban Engström konstaterar att andras omdömen vittnande om hans skicklighet drev honom in i konsten utan ett aktivt beslut. Sedan har en stor del av det konstnärliga arbetet ägnats åt att avprogrammera sig från den. Det har i hans fall inte varit särdeles enkelt att befria sig från den naturliga driften och fallenheten för att teckna väldigt väl, vilket också framgår i utställningen. Stilbrotten mellan bildvärldar som blandar högt och lågt, sökande allvar med nypande humor är medel för att störa ut en handens lätthet inför uppgiften. Velázques hund lånar honom den naivistiska tafattheten. Serieankan skrattar hela vägen över duken förbi det blottade gangsterallvaret.

Smoking Skull och Gangsterkungen © Urban Engström (Klicka på bilden för hög upplösning)

I verket Death Rattle av Urban Engström sammanfattas en estetik som varje verksam målare och skulptör borde ta till sig. Det är en fullt fungerande motorcykel som utifrån en blandning av verkstadsspill och motorväsentligheter fogats samman. Studera valen i varje detalj och se hur lösningarna på mutternivå skapar nödvändigt konstnärligt motspjärn som utvidgar tanken. Motorcykelns namn skulle som exempel kunna ha varit sofistikerat och jämnt sprejat. Men här har en jolmig gul sörja fått söka sig ojämnt fram inom sin bokstavliga begränsning. Cykeln är en manual för hur såväl detaljen som helheten bidrar till att skapa konstnärlig förhöjning. Jo, nog anar man också en viss lekfull och kärleksfullt riktad ironi mot ovan nämnde Duchamp.

Konsten som både Karin Ögren och Urban Engström uttalar sig om och visar är självfallet en pågående dialog. Den upprättas mellan dem och alla kollegerna tidlöst avlösande varandras horisonter i rummen. På konstscenen idag förfrämligar ofta sprickan och det växande tomrummet mellan kraftfull dekoration i större format och aktivism i olika former. Båda uttrycken använder sig av det begreppsliga renomméet för sina olika syften. Tröstande då att istället se en utställning som vårdar sig om tron på själva konsten.

Linköping 2022-07-24 © Susanna Slöör