För första gången visas nu Alexis Soul-Gray (f. 1980) utanför Storbritannien med ett trettiotal verk på Wetterling Gallery. Titeln Screen Memory, refererar till Freuds begrepp täckminne som åsyftar ett minne som representerar en bortträngd erfarenhet som är för traumatisk att minnas direkt. Den psykoanalytiska termen gör sig påmind i hela utställningen som behandlar barndomens känsloliv.

Soul-Grays konstnärskap skildrar minnen och bortträngning genom det omedvetnas drifter tekniskt och måleriskt. I det första verket besökaren möter på galleriet, The Orange Eaters (2022), begrundar betraktaren en utskuren barndomsbild av små apelsinätare. Motivet är romantiskt och kusligt. Flickan i målningens mitt skärskådar betraktaren och medvetandegör ens egen position. Motivet framträder likt ett förträngt minne uppstiget ur en grumlig minnesbrunn från målningen som är stänkt med blått bläck.
       Som i The Orange Eaters är flertalet motiv utklippta från arkiv, tidningar eller böcker hos Soul-Gray. De är främmande personer men som visar en sårig och personlig närvaro, täckminnen för konstnärens egen traumatiska barndom.

She was buried at the cross roads, her soul lay permanently in Purgatory 2022, 160 x 200 cm © Alexis Soul-Gray (Klicka på bilden för hög upplösning)

Bakgrunden till utställningen är konstnärens komplicerade relation till modern som avslutade sitt liv med dödshjälp. Motiven styrs å ena sidan av saknad men också av förträngning, våld och hopp om försoning med det förflutna. I She was buried at the cross roads, her soul lay permanently in Purgatory (2022) syns en karnevalisk uppsjö av figurer som för en till den förtrollade barnkammarens värld. Titeln erinrar om hur den Engelska kyrkan historiskt förvägrat människor som begått självmord en begravning.
      Minnen, drömmar och historien lappas fragmentariskt ihop ur förstörelsen som en skapande kraft i Soul-Grays verk. Samtidigt märker man att det är en pågående, sökande process vilket syns tydligast i de mindre collagen i material från 80- och 50-talet (hennes och moderns barndomsår). Där samlas överlagringar av färg ofta på upphittat papper blandat med personliga referenser som i suggestiva Waterbabies 1–4 (2022). Det är svårgenomträngligt om än gripande att följa den associativa trauma-bearbetningen.

De monumentala verken är tillgängligare, som den frihängande duken Dereliction (2022) och Like Mother like Daughter (2022). Det sistnämnda verkets grå färgskala och teknik sticker också ut i utställningen som domineras av sprakande kompositioner och färgfältsmåleri. Moder och dotter står i profil, ansiktena är dolda men deras skuggor avslöjar konturerna – moderns skarp, barnets naivistiskt som om hon ännu inte växt i den. Skuggan blir sanningsvittnet, det medvetnas bortträngda egenskaper och drifter. Den outsagda rädslan att växa upp och bli som sin mor i en utställning som annars blickar tillbaka och försöker återknyta till världen före tragedin.
       Konsten blir till slut en form av terapeutisk metod för konstnärens sorgearbete som hon på ett blottande sätt välkomnar betraktaren att träda in i och i slutändan spegla sig själv.

Stockholm 2022-11-14 © Otto Ruin