Projektrummet som nås via spiraltrappan ned till källaren på Galleri Flach har etablerat sin form med flera intressanta utställare. Den här perioden är det Elina Flyrin som installerat sina tuftade textila verk till en effektiv och anslående presentation. Rummets takhöjd i kombination med att utställningen kan ses från såväl grodnivå, nåja, som ur fågelperspektiv ställer kreativa krav på hur verken samspelar med sin mer än vanligt rörliga betraktare. Elina Flyrin löser det utmärkt med en långsmal ”vepa” som hon fäster i takhöjd och låter sträcka ut en bit längs med golvet. Den bildar det naturliga utropstecknet kring vilka hennes färgintensiva garnkombinationer i mattorna harmonierar.
       Bildgrunderna skapas av blandningar med djupt mörkblå trådar till renaste svart i vissa fall. Det ger ett vibrato ut mot en natthimmelsk oändlighet som kan påminna en smula om Anish Kapoors hypnotiska Mother of the void, som ingår i Moderna Museets samling. De djupa tonerna ger den lågfrekventa baston som sedan accenterna i rött, gult och illande gulgrönt fungerar särskilt väl emot i Flyrins verk. Temat i titlar och verk är processer som passerar igenom eller förbi. Pulserande flöden i kärl och växande liv snart på väg ut mot världen.

Tufttekniken passar synnerligen väl för textilt måleri och flera konstnärer blommar ut med hjälp av den, som exempelvis Pia Ferm på Saskia Neuman Gallery för några veckor sedan och Alexandra Skarp på Galleri Eva Solin i höstas. En av de riktigt tidiga var Göteborgsbaserade Jonathan ”Ollio” Josefsson som ur sina graffitigärning utvecklade uttrycket.
Läs mer:
https://omkonst.se/19-ollio-josefsson-jonathan.shtml
https://omkonst.se/23-skarp-alexandra.shtml
https://omkonst.se/24-ferm-pia.shtml

© Lisa D Manner (klicka på bilden för hög upplösning)	© Lisa D Manner

Huvudutställare i galleriet är Lisa D Manner som känns väl igen, men ändå bjuder på en sökande vidareutveckling av sin motivvärld. Genom åren har hennes krockande möte mellan distinkta figurationer under upplösning varit kännetecknade. De har ofta rört sig mellan interiörernas inredning och stadsliknande rum. Den här gången är det skogarnas lövverk som fångat hennes intresse tillsammans med en tilltagande vilja att platta till bildrummet och koncentrera sig på ytan. Bakgrundernas mörksvart glänsande bottenton spelar en liknande roll som hos medutställaren Elina Flyrin. De skapar en svävande känsla av icke fastställd rumslighet som sväljer hennes ljusa lager av växtlighet.
 
Som tidigare arbetar Lisa D Manner med att skriva och rista den rinnande oljefärgen metodiskt med en pennform som delvis suger upp färgen, delvis fårar den. Gissningsvis trycker Lisa D Manner även mönster från fristående oljeteckningar in i målningen för att sedan arbeta vidare med färgsansättningarna i rosa eller orangea toner med pennspetsen. Man får en känsla av trämaskens idoga arbete att bättra på ådringarna genom att sluka dem. Den märkliga reliefverkan som uppstår ger en dubblering av grenverken som speglingar ut i rymden.
      I de mindre målningarna visar Lisa D Manner återigen prov på hur rummen imploderar genom överlagringar av händelser. Tillsammans med Elina Flyrin skapas tillfälliga vistelseorter och vyer som en gemensam bildpoetisk hyllning till tiden som förändrar och passerar igenom och förbi.    

Stockholm 2024-03-06 © Susanna Slöör