Anna Bohman Gallery inleder året med en koncentrerad presentation av Erland Cullbergs (1931–2012) måleri. Drygt femton större oljemålningar visas och blir med tidsramen 1970–1990-tal ett generöst utsnitt ur den produktion som ledde till Cullbergs genombrott, med utställningen på Moderna Museet 1986 som kulmen. 
     I gallerirummen samlas en sällsam ensemble av Cullbergs människofigurer. Stundtals är de knappt urskiljbara bland de tjocka färgskorporna, expressiva penseldragen och myllret av konstnärens skoavtryck. Oftare tar de form med en lysande självklarhet. Som i Dans, där en flickfigur något uppgivet blickar ut ur bilden, till synes färdig med att försöka gjuta liv i sin stela, åldrade motpart.

Den strama hängningen gör gott för målningarnas väldiga kraft. Det är som om de stannat kvar i ett bubblande blivande långt efter det att färgen torkat. I verk som Snöman tycks precis allting ha varit i rörelse fram till dess att Cullberg plötsligt betraktat den som klar, åtminstone för tillfället. Verken känns som palimpsester av flyktiga nycker. Strävan efter att få uppleva ett slags Färgens nåd – att få ”känna något som är mjukare än silver och hårdare än asfalt”, som Cullberg själv formulerade det – gick också genom ständiga övermålningar och omtagningar. Det självvalda epitetet ”Övermålaren” var, som Anders Olsson har noterat, både bokstavligt och en smula nietzscheanskt.

Lantligt presidium, olja på duk © Erland Cullberg (klicka på bilden för hög upplösning)

Kanske kan den skapandeaktens formande energi som dukarna alltså ännu härbärgerar beskrivas som dionysisk. Men Cullbergs schizofreni, som han levde med från 1956, gör att det nog vore att falla för sjukdomsmytologins lockelse (som fjolårets fokus på Hill och Hertervig visade fortfarande är stark). För hur särpräglade och ohämmade hans verk än upplevs, så är de alltid genomarbetade, avvägda och stadigt förankrade i traditionen – och ett motgift till den tröttsamma förenklingen ”sjukdomskonst”. Inte minst mästerliga Lantligt presidium, där två arkaiska nunor framträder ur skitig grönska. Eller kvinnoporträttet Glöd, som hänger i hörnlokalen intill och visar att Cullberg fick med sig en hel del från Evert Lundquists undervisning på Konstakademien.

Men jämte kraften finns tystnaden, skörheten. I Budbäraren samexisterar de på samma duk. Ensam, däremot, är fullständigt hudlös, där en gosse med nervös, sluten hållning hotas av ett mörker som skiftar mellan smutsiga blå, gula och gröna nyanser. Cullberg hade en sällsynt förmåga att utan omvägar nå det allmänmänskliga, det som är botten i oss alla. Vägen dit? Färg som känns mjukare än silver, hårdare än asfalt…

Stockholm 2025-01-21 © Adam Rosenkvist