I de stora, relativt råa lokalerna i Hospitalets entréhall trivs Joakim Ojanens udda bastarder som fisken i vattnet. Figurernas alternativa fysionomier, med cartoonartad humor, faller på plats och normaliseras i någon mån gentemot de grårappade murbruksväggarna. Samspelet mellan konsthallens industriromantiska karaktär och det lekfullt excentriska i skulpturerna skapar en välbalanserad spänning. Det subversivt klingande formspråket, med mjukt humana undertoner, tycks ha installerat sig bekvämt i denna unika miljö.

Installationsvy, kol och pastell på papper, h: 152 cm © Joakim Ojanen (klicka på bilderna för hög upplösning)

Joakim Ojanen (f. 1985, Västerås) fick efter sin examen från Konstfack (2015) relativt snart en lyckosam internationell lansering. Hans ofta absurt skruvade, men naivistiskt kärleksfulla, keramikskulpturer togs emot väl på den amerikanska konstscenen. Redan 2017 ställde han ut i New York (se länk nedan) och är numera ganska så sällan visad i helfigur i Sverige. Så den omfattande utställningen med elva verk på Hospitalet i Stockholm är ett tacksamt återseende av denna särpräglade konstnär. Få visar en sådan kreativ produktivitet och har ett sådant berättardriv i tredimensionella material som Joakim Ojanen.

Installationsvy © Joakim Ojanen (klicka på bilden för hög upplösning)

Inslagen av mosaik är möjligen inte något helt nytt för Joakim Ojanen, det är mer än vad jag känner till. Men i flera av skulpturerna på utställningen adderar mosaiken ytterligare en strukturell nivå. Och den skapar samtidigt närmast pointillistiska färgytor. Se exempelvis "Hold on a second, just gonna have a look in my book" och "To much walking, time for a brake" där den färgstarka keramiska mosaiken av smalti-karaktär täcker stora delar av objekten.
      I de två kol- och pastellmålningarna återkopplar Joakim Ojanen i ännu högre grad till en subkulturell serietidningsestetik. De virvlande kritstrecken och den högt drivna koloriten anknyter till naivistiskt "klotter" i den högre skolan – ett tillvägagångssätt som kan sägas vara ett signum för Ojanens skiss- och linjeföringsteknik.

Redan när Joakim Ojanen visades på Konstfacks kandidatutställning 2012 tyckte jag mig se något relativt ovanligt i förhållningssätt och konstnärlig tillämpning. Men det är inte alltid som sådant utvecklas väl med tiden. I detta fall har dock estetiken och det kreativa hela tiden förfinats och fördjupats på ett ofta överraskande sätt. Man tror sig kanske vara relativt säker på Joakim Ojanens konstnärliga utposter. Men så presenterar han plötsligt, som här, två gigantiska, rosa jättegestalter med enorma huvuden vilka fullkomligt kullkastar hela skalan samt den hierarkiska strukturen. Det är modigt och tecken på ett rastlöst, kreativt sökande.

Stockholm 2025-10-28 © Leif Mattsson

Länk till recension från Västerås konstmuseum, 2021>>
Länk till recension från Christian Larsen, Stockholm, 2018>>
Länk till recension från The Hole, New York, 2017>>
Länk till kandidatutställningen på Konstfack, 2012>>