Bibetydelserna är flera i New York-baserade konstnären Amy Feldmans (f. 1981) utställning Lady Blues. På den femte presentationen i Stockholm är den mest uppenbara avvikelsen den blå färgen som återkommer i alla utställda verk. Blått är allmänt känd som en symboliskt använd kulör med associationer till melankoli eller nedstämdhet. Och naturligtvis dyker även musikaliska begrepp och genrer upp i tankarna. Det melodiskt rytmiska temat präglar här också linjeföringen, något som Amy Feldman redan tidigare visat stort intresse för.
      Men linjen, formen, ytan och strukturen tycks mer betydelsefulla än den valda koloriten i detta fall. Någon klassisk kolorism med tvåklang, treklang eller liknande finns det inga tecken på här. Mer då en effektiv dominans/accent där det blå, som drar åt endera coelin- eller koboltblått, får stå för själva grundtonen. Räcker det som utmaning? Kanske? Men den övergripande osäkerheten skapas trots allt av en viss entydighet istället för fler- eller mångfald vad gäller de koloristiska ackorden.

Installationsvy © Amy Feldman

Tekniken med screentryckta trompe l'oeil-mönster som simulerar grovgrängad duk fungerar bra, även på avstånd. Och de återkommande små ansiktena som framställts med potatistryck är ett lustigt och lite ovanligt inslag i en i övrigt relativt stram ikonografi.
     Dessutom ger målningarna i sin renodlade form vissa associationer till piktogram, avsedda att förmedla information, påbud eller varningar. Här finns också begreppet tid som en inkapslad faktor. Vid en längre stunds fokuserande på de två målningarna med urtavlor tycks till slut visarna ha rört på sig – ett optiskt skenfenomen som lägger rörelse och momentum till verken.

Amy Feldman låter ofta de humoristiskt figurativa tilläggen spela som i parallella spår med titlarna – även om den blå tanden som fått namnet Bluetooth närmar sig det putslustiga. I andra fall ger titlarna intressanta ingångar, som i Sweet Toss (en inkapslad kastande rörelse hos figuren) eller i Motherlode (som öppnar upp tankar om människan som naturlig huvudåder).
      Men som alla konstnärer vet tillkommer titlarna ofta i efterhand. Intressantare då är det gradvist öppnande måleriet i Amy Feldmans aktuella presentation. Går det att se en avspänd lekfullhet, med drag av naivism, i hennes nya verk? Om så är fallet ansluter hon till en huvudfåra och guldålder inom svensk gestaltningskonst – bort från storstadens flimmer och brus, på väg mot de säregnas slott och kojor.

Stockholm 2026-10-07 © Leif Mattsson