Stillsamt svävar färgen över de stora dukarna, som ett lågt dis över en redan vag minnesbild. De mjuka färgerna upplevs subtila först, nästan utsuddade, men låter man dem verka en stund ser man hur de ligger där på ytan och vibrerar. Motiven är abstrakta och återhållsamma. En samling rundade former sitter uppradade som pärlor på en tråd. Den kröker sig lite uppåt som att den spänns, kanske trycks över någons hud. Bildens gråblå toner transcenderar genom en isblå färg som frostigt kryper fram över ytan.

Med en poetisk lätthet framträder bilderna en efter en. Det gröna, det blå, och så den gula sandstormen som brusar. Färgen ligger så tunt att bomullsduken ofta syns igenom, med sina fibrer som bruna små stick här och där. Det är inte en försiktig återhållsamhet, ingen låg röst som talar. Istället rör sig bilderna bortom språket, mot det ordlösa, mot den levande tystnaden.
     Ett tunt, ljust lager sveper över en av målningarna, fäster sig på formerna som en slöja. Nere i ena hörnet har det lämnat bakgrunden blottad och en djupt blå färg suger åt sig blicken. Vi anar något där bakom som ligger dolt för oss och det abstrakta agerar språngbräda in i betraktarens inre bildskapande. Bakom slöjan skimrar det sedan grönt och ljuder lågfrekvent som ett litet spinnande djur. Kanske är inte bakgrunden dold för oss utan skyddad från oss.

Utställningsvy © Filippa Friberg

Inre och yttre samspelar i en målning som vandrar i grönt och brunt. Mot det genomgående svalt gröna kastas ett varmt ljus på några ställen och värmer upp färgen. Här blir linjeföringen skarp och blickens fokus får fäste. Man vill fortsätta in i bilden, bortom färgfälten och den kisande blickens lösa former. Nyfiket och sökande rör sig bildrummen framåt, scen efter scen, tillstånd efter tillstånd, oupphörligt men varsamt.
     En rundad röd form vilar, inbäddad i trygga grå penseldrag. Det grå flyter in i det röda och dämpar det, sänker färgens puls. Fem klarröda punkter får istället sticka på målningens yta, som en påminnelse om det som ligger latent.

Filippa Friberg målar fram färgen som ett skyddande hölje, samtidigt avtecknar den sig helt avklädd och tillåts verka i sin renaste form. Färgen får göra sitt, osökt och med en uppmuntrande klarhet. Här finns ett sökande, en vilja att nå bortom och successivt avteckna en värld höljd i ljus.

Göteborg 2026-02-25 © Karin Holmer