Det finns paralleller och mötespunkter i motiven. Den expressiva gestaltningen, den intensiva färganvändningen och skildringen av universella känslor kännetecknar båda konstnärerna. De använder måleriet som ett existentiellt redskap för att visualisera det inre livet. Både Maria Lassnig och Edvard Munch framhäver sina figurer med kontrasterande konturer men medan Munch utgår från minnen och sinnesupplevelser, hämtar Lassnig sitt bildspråk ur kroppens medvetande och kroppsliga erfarenheter.

Utställningsvy (klicka på bilden för hög upplösning)

Maria Lassnigs livstema är en introspektiv och fysisk utforskning av den egna kroppen. Hon är sin egen seismograf som kan måla med slutna ögon för att abstrahera sina sinnesintryck och översätta sina fysiska förnimmelser till färg. Under skaparprocessen minimerar hon avståndet mellan kroppen och duken genom att arbeta tätt intill den – hukande, sittande eller liggande. Denna intuitiva process ligger till grund för hennes arbetssätt och ger målningarna en känsla av omedelbar närvaro. Den kroppsliga erfarenheten förmedlas vidare till betraktaren och verken existerar inte enbart på dukens yta utan tycks kännas inifrån.

Utställningsvy (klicka på bilden för hög upplösning)

Edvard Munch målar inte vad han ser utan vad han såg. Han vill väcka samma känslomässiga tillstånd hos betraktaren som det minne ur vilket målningen har vuxit fram. Han vill uttrycka sina subjektiva sinnesstämningar och emotionella erfarenheter med hjälp av färg och form, så att de kan förstås intuitivt och omedelbart. Han vill beröra och väcka inlevelse genom kroppsspråkets gester, linjernas uttryck och färgernas känslomässiga betydelse. Färgen framträder som en psykologisk kraft snarare än en beskrivning av verkligheten. Färgen flyter, skrapas och byggs upp i lager som ger målningen en närmast sårbar närvaro. Hans penseldrag är ofta synliga och vibrerande, vilket gör att ytan tycks bära spår av den hand och den kropp som målat den. Duken blir en plats där upplevelser materialiseras. Till skillnad från Lassnig handlar taktiliteten hos Munch mer om känslans avtryck i materialet än om fysisk beröring.

Det som gör utställningen särskilt intressant är mötet mellan Lassnigs och Munchs verk. När verken visas sida vid sida blir det möjligt att upptäcka likheter i kulörval, komposition och motiv men även skillnader i perspektiv, vilket fördjupar förståelsen av konstnärernas bildvärldar. I dialog med varandra framträder både likheterna och skillnaderna i deras sätt att gestalta människans inre erfarenheter.

Hamburg 2026-07-02 © Emelie Ånskog