Utställningen med Ann Lislegaard (f. 1962) är den första större genomgången av hennes verk i Danmark och spänner över drygt trettio år. Det är också där, i ett verk från 1995, som jag dröjer kvar lite extra, framför en liten tv-monitor där en kvinna långsamt, och blundande, smeker ett knippe röda rosor. I cannot escape the ghost of you är ännu en bild av surrogatet som människans (mänsklighetens) slutliga räddning. Det har nästan blivit ett försanningstagande.

I en intervju med Bill Gates beskrivs hur han befarar att vi håller på att förlora kontrollen över AI. Sam Altman har sagt typ detsamma. Törs vi hålla tummarna för att de har fel den här gången? De som annars varit så bra på att spå i digitaliseringskulan.

Ann Lislegaards utställning Animoid, drar hur som helst ut linjerna från var vi befinner oss – till en framtid där livs levande djur har ersatts av artificiella projektioner: till en animerad uggla och räv i storformat som utstöter kryptiska oneliners: ”Some of us never sleep” eller ”Politics in an empty habitat”. Likaledes animerade spindlar lite här och var. Med kulturens undergång har också språket förlorat sitt skelett. I Come the Future blinkar godtyckliga ord i neon som en signal om att språkets kommunikativa roll måste återuppfinnas. Det är en berättelse om mänsklighetens återkomst till ruta ett, där allt måste skapas på nytt.
      Med utställningen Animoid bygger Ann Lislegaard därmed vidare på ett av samtidens stora tankesystem. Det som säger att accelerationen i den mänskliga kulturens ångvält löper parallellt med accelerationen mot civilisationens undergång.

Utställningsvy © Ann Lislegaard. Foto: Anders Sune Berg (klicka på bilden för hög upplösning)

Lislegaards inspirationskällor är också av det populärkulturella slaget som exempelvis filmen Blade Runner med sitt tema om utsuddade gränser mellan konstruerade och äkta känslor och författaren H G Wells roman Tidsmaskinen om en resa till en dystopisk framtid med en dysfunktionell mänsklighet.
     Med sin mix av digitalisering, framtid och undergång plöjer Lislegaard knappast ny mark. Med de glasögonen på saknas här ett korn av överraskning eller nytänkande, som gärna får finnas i samtidskonsten. Men med det sagt möter mig Lislegaard med en påfallande stringens och ett uppfräschat (om man kan säga så) obehag av att vi, med Bill Gates ord, håller på att förlora kontrollen.
     Men kanske finns i Lislegaards installationer också något löftesrikt i kreerandet? Installationerna behöver inte nödvändigtvis bara vara bilden av en mänsklighet som sågar av den gren den sitter på utan också en erbjuden väg att överleva – om än digital.

Köpenhamn, Danmark 2026-10-02 © Martin Hägg