I Lidköpings Konsthalls stora rum ser vi ett gäng mashmallowliknande figurer i storformat. Skulpturerna är gjorda av glansigt slätt tyg i olika färger. De tunga och mjuka kroppsformerna har drag av människor med armar och ben, men inga händer och fötter. Det som väl får ses som huvudet sitter utan hals direkt på bålen. Mitt i överdelen sitter en rund spegel ibland på ytan, andra gånger försänkt för yttre och inre reflektion.
      De sju karaktärerna intar olika poser. Välvilligt går de att se som ett förenklat förkroppsligande av känslor och belägenheter. En är ivrigt framåtlutad. En annan ser håglöst trött och hängig ut. De är placerade så de interagerar med varandra. Mellan dem står stolar vi kan slå oss ner på och delta i samspelet. Andra gånger går det att gå närmare och då möter det egna ansiktet i skulpturens spegel. En av karaktärerna hukar sig och mittemot står en barnstol, så den unge som slår sig ner kan se sig i dess spegel.

Installationsvy © Linea Matei (klicka på bilden för hög upplösning)

Det sägs att Linea Matei med sin konst vill få oss att reflektera över hur människor formas av sin sociokulturella miljö och hur deras utseende, språk, beteende och livsval uppfattas av andra. Konstnären har gjort en gedigen research med intervjuer och podlyssning. Det har resulterat i ett utställningskoncept som känns övertydligt pedagogisk med en tillgänglig gestaltning av tydliga känslouttryck. Det blir verkningsfullt men för inte särskilt långt. Skulpturerna är mer förenklade typer än karaktärer så formen blir så också.
     I det angränsande rummet ser vi fotografier som visar skulpturerna placerade i olika miljöer. Flera av de här välkomponerade fotona är bildmässigt intressantare än sitt innehåll. I mötet med det här mjukisskulpturprojektet tycks det som om konstnärens processbeskrivning och intentioner är bärigare än konstverken och installationen som blir resultatet.

Lidköping 2026-05-01 © Bo Borg