I sina skulpturer tenderar Anu Põder att använda plast, vax, fett och textil framför material som är mer stabila över tid. Konceptuellt hör hon hemma i det påtagligt kroppsliga, privata alternativt intima, som i de docklika tygskulpturerna Komposition med hängande händer och Hele topis. 
     Allra bäst inkapslas kanske detta i Põders verk Tungor, bestående av femton överdimensionerade tungor av rosafärgad tvål av djurfett, av vilka en tunga är stadd i upplösning i en vattenfylld skål. Verket ger nytt liv åt den annars museala frågan om gränsen mellan äkta och kopia. I det här fallet är det konservatorerna vid Estlands konstmuseum som skapat de fysiskt närvarande tungorna med Põders koncept som förlaga. Vad gäller ingångar och typen av material finns det onekligen en del trådar till storheter som Joseph Beuys, Louise Bourgeois eller Marc Quinn. 

Tungor © Anu Põder (klicka på bilden för hög upplösning)

Utställningen omfattar tre decennier av Põders konstnärskap vilket samtidigt är en omvälvande tidsperiod (från ockupationstid till självständighet) i just Estlands historia, ett sammanhang som utställningens curatorer (Andreas Nilsson och Jo Widoff) försöker koppla till flera av Põders verk. Det gäller t ex Skärm bestående av ett stort antal kinderägg som kapslats in i en rumskapande metallram i vilket kinderäggen sägs fånga ”tempoökningen och överflödet som präglade det nyligen självständiga Estland” eller den tidigare nämnda Komposition med hängande händer som presenteras i motsats till socialrealismens idealiserade gestalter.  

Och visst skulle konstnärens geografiska ursprung i kombination med hennes levnadstid kunna väcka en del tankar om var man möjligen skulle kunna placera hennes bilder. Som ny bekantskap ser jag dock det politiska sammanhanget i Põders konst som betydligt mer anekdotiskt än på allvar gestaltat. Som att curatorspraktiken därmed snarare fallit i den ack så förrädiska gropen att överexotisera ett konstnärskap så snart det är parkerat i den konstnärligt geografiska periferin (dit de forna öststaterna hör med ett alldeles eget kapitel).  
      Nej försök istället titta på Põders konst utan storpolitiska glasögon. Det hon erbjuder är ett mycket mer direkt och allmänmänskligt tilltal.  

Malmö 2026-11-02 © Martin Hägg