Irene och Erika Trotzig är systrar. Byggnadsminne, den nu aktuella utställningens rubrik, refererar till familjens gård, det gemensamma barndomshemmet på Öland.

Erika Trotzig, verksam i London, började sin bana som modedesigner. Med tidigt intresse för på materialens egenskaper arbetar hon påtagligt fysiskt med sina skulpturala objekt. Hon använder tyg, trä, gips, snören och tejp. Kvadrater av skumgummimadrasser staplas, de är åtsnörda av tajta strumpbyxor. Gipsfyllda trikåsäckar sväller och gapar, de blottar något opassande och intimt. Uttrycket är tragikomiskt och heroiskt, monumentalt och intimt på samma gång. Hon navigerar med fingertoppskänsla mellan misslyckandets patos och nederlagets motstånd. Det störande närgångna trotsar det nästintill sakralt upphöjda.

I Irene Trotzigs måleri vidgas barndomshusets rum och väggarna öppnas mot inre landskap och minnen. Med koloristisk träffsäkerhet bygger hon arkitektoniska strukturer där ögat följer en fantasins stig. I en alltmer myllrande värld bjuder trappsteg, terrasser, små sjöar viloplatser.
     Utsiktspunkter och perspektiv förändras följsamt. Det stora formatet har alltid passat henne bäst. Nu är detaljernas rikedom alltför ofta överväldigande och skymmer lätt storslagenheten. Själens oro driver på och kastar skuggor över drömmens läkande lätthet.

Stad i rörelse © Irene Trotzig (klicka på bilden för hög upplösning)

Anna Nordquist Anderssons fotografiska arbete har länge kretsat kring mediala bilder. Hon har en samling av bildmagasinet Life från åren 1960–79. Här hittar hon fotojournalistikens fortfarande aktuella visuella koder, bara för att med en vass skalpell dissekera och undersöka dem i egna fotocollage, samtida fotogram.
       Över ett gammalt ljusbord vilar ett förstorat utklipp. Två kvinnliga modeller stegar fram, de vänder sig mot oss. Rättare sagt, mot fotografen: den manliga blicken som vid fototillfället angav tolkningsperspektiven. Nu har konstnären klippt bort det mesta av deras kläder, bara för att återanvända dem i nya verk. Som obestämbara textila figurationer kretsar de kring ett tomrum, med bortklippta armar och händer söker de förgäves efter kontakt och andningshål, i ett poetiskt grepp som understryks av återanvändningen av tjugo år gamla fotopapper. Belyst av UV-ljus syns så även baksidans text och bilder i urklippen.
      De bortklippta händerna återfinns i några artist’s books där försättsbladens ljusskadade patina än en gång hävdar att det förflutna fortsätter att genomsyra våra minnen och andetag.

Baskemölla 2026-05-15 © Kristina Maria Mezei