Jag har sagt det förr: Landskrona konsthall är ett arkitektoniskt utropstecken men samtidigt bångstyrigt som utställningsrum. Den inglasade fasaden gör att naturens växter, årstider och solljus lätt armbågar sig in – vare sig man vill det eller ej. Det krävs något av en konstnär som Thale Vangen, som själv intresserar sig för naturens processer, för att det här ska bli ett plus framför ett minus. Det konstnären inspireras av är således dubbelriktat, å ena sidan platsen (konsthallen), å andra sidan naturen som en konsthistorisk katalysator av rang.
      Och konnotationerna inför Thale Vangens verk låter inte heller vänta på sig. Som maffigast blir det med installationen Fladdergång där ett mindre antal, stora och golvplacerade, skulpturer, av järnuppstagad råhud, med all önskvärd tydlighet illustrerar den väldiga växtkraften hos ett djur (eller en växt) – och människans obetydlighet (hjälplöshet) inför en till synes ohejdbar process.

Fladdergång © Thale Vangen (klicka på bilden för hög upplösning)

För elva år sedan beskrev jag Vangens konst (på galleri Arnstedt) som ”en mix av en rousseauansk exploateringskritisk naturdyrkan och vetenskapsromantik à la Frankensteins monster”. Rätt så många år senare stämmer det alltjämt bra.
      Samma ohejdbarhet, om än en mer blygsam sådan, illustrerar Vangen med sina Soldryss i vilket naturen synes ha börjat sitt återtagande av det den en gång berövats – i en hyperromantiskt apokalyptisk piruett där inte ens konsthallens golv av stenplattor kan stoppa växternas beslutsamhet.
      Installationen Tydnad, av små golvplacerade Alabasterstenar och formad tagel, är i sammanhanget mer udda, kanske har det att göra med statiskheten i stenen som sådan?

Man skulle kunna invända att Thale Vangen går på onödigt väl intrampade stigar (i alla fall om man fokuserar på romantikens självgående dramatik) men det ligger likväl en svårslagen skönhet i detta med att människan tillåts böka en stund innan allt återgår till vad det en gång varit.
     Norskfödda Thale Vangen lämnade konsthögskolan i Malmö 2010. Innan dess studerade hon biologi och kemi på universitetet i Bergen. Det framstår som ett understatement att dessa tidigare studier gett en ordentlig skjuts åt ett senare väldigt konsekvent konstnärskap.
     Apropå det där med ute och inne har Vangen flera gånger tagit offentligheten (utomhusmiljön) i besittning. Helt klart gör hon det med den äran, till exempel hennes Ur och hennes Snabel (båda i Lund) – för att ta ett par exempel.

Landskrona 2026-05-24 © Martin Hägg